Replik till Karin Wanngård
2015-02-21
Stockholms finansborgarråd, Karin Wanngård (S), skrev tidigare en debattartikel i Svenska Dagbladet (1 februari) med rubriken ”Sverige har alltför många kommuner”. Klicka här för att läsa debattartikeln.
Här nedan följer Tullingepartiets replik:
Stockholms finansborgarråd, Karin Wanngård (S), aktualiserar debatten om att minska antalet kommuner i Sverige. Debattartikeln kommer inte som någon överraskning eftersom det är socialdemokratiska regeringar som tidigare fattat beslut om kommunsammanslagningar. Socialdemokraterna har alltid förespråkat stora enheter och drivit tesen att kommunerna måste vara stora till folkmängden för att kunna erbjuda en god service till invånarna.
Det är dock inte självklart att sammanslagningar är lösningen på allt. Botkyrkas problem är inte nödvändigtvis desamma som Bjurholms. I avfolkningskommuner tvingas man ibland att slå ihop kommuner för att klara ekonomin. Men i motsats till detta så är det inte ovanligt att kommuner växt så mycket att man delar dem för att öka medborgarnas inflytande och engagemang. Vi har kommuner för att vi skall kunna påverka vårt närområde.
Frågan om kommunal demokrati lyser dock med sin frånvaro i Karin Wanngårds artikel. Det är synd att Karin inte kan vara så nyanserad att hon också tar upp de negativa aspekter som finns med kommunsammanslagningar.
Sammanslagningar är i många fall förödande för den lokala demokratin eftersom att klyftan mellan väljare och valda ökar i större kommuner. De folkvalda politikerna blir färre i förhållande till antal invånare och möjligheten att påverka sämre. Dessutom ökar riskerna för en centralisering av den kommunala verksamheten. Det blir många tungrodda administrationer när kommuner i exempelvis expansiva Storstockholm växer över alla breddar. Brist på lokalkunskap bidrar till ökade kostnader för utredningar och konsultation.
Sett till trender kan vi konstatera att inte en enda kommunsammanslagning har ägt rum i Sverige sedan 1977. Och på kommunal nivå har det inte funnits något större intresse för sammanslagningar. I de kommuner där frågan har varit föremål för kommunala folkomröstningar från 1982 och framåt har det endast blivit majoritet för kommunsammanslagning en gång.
Kommundelningar har dock varit desto vanligare. Exempel på nya kommuner som bildats sedan 90-talet är Knivsta, Nykvarn, Lekeberg, Bollebygd, Gnesta och Trosa kommun. Knivsta bildades så sent som 2003. Skälen till delningarna har varit en förbättrad kommunal demokrati och en större samhörighet mellan medborgarna.
Olika kommuner har olika förutsättningar och därmed olika behov. Det är därför dumt att förlita sig på standardlösningar för alla kommuner. I vissa fall är kommunsammanslagningar lämpligt, i andra fall är kommundelningar det bästa alternativet. Men oavsett kommunstorlek ser vi framför oss ett behov av förstärkt och fördjupat samarbete över kommungränserna i hela landet.
I exempelvis Stockholms län är alla kommuner engagerade i olika former av kommunövergripande samarbeten. Vi menar att fler och mer djupgående samarbeten mellan kommuner kan uppnå samma resultat som sammanslagningar – utan att göra avkall på demokratin. Samarbete skapar solidaritet och den stora mängden självstyrande enheter ger kommunerna möjlighet att systematiskt lära sig av varandras framgångar.
En viktig fråga i sammanhanget är vem som ska ha makten över den kommunala indelningen. Ska ändringar av antalet kommuner tillkomma på kommunalt initiativ och därmed vara frivilliga samt ha ett folkligt stöd? I grunden är det en fråga om synen på det lokala självstyret. Har den enskilda medborgaren rätt att bestämma över sin vardag eller är det staten som alltid vet bäst?
